Minnen från då vi för många gånger i veckan dansade sönder våra fötter har i ett år tråkiga kvällar slagit oss i ansiktet och fått oss att längta tillbaka. I veckan gjorde hon som då. Öppnade sin dörr, och välkomnade alla vi gillar att krama ända in på natten, att tillsammans dansa sönder våra fötter. Det är en oas som är så lätt att bygga upp där och skamlöst leva några timmar i. Tack Lina. Ellen