Några månaders ekande frånvaro. Tog en paus. Det gör jag alltid för att räta ut- och rätta till diverse stressrelaterade ångestladdade dagar, eller bara för att ta vara på allt det fina som finns i livet. Mest är det för tillfället för det sistnämndas skull. Det ljusnar senare på dagarna nu, jag ger okritiskt min tid som blir över, efter omänskligt många timmar i skolan, till bästa vänner, pojkvän, och öppnar upp mitt hem likt ett vandrarhem man kan komma och gå ifrån som man vill. Vi brukar prata om framtiden, drömma oss bort. Som alltid handlar det om att bo i en liten lägenhet i centrala Paris med balkong. Jag är 18, överraskades med konsertbiljetter med två av mina finaste personer och problem är nu bara till för att skjutas upp. Om bara någon vecka kommer jag äntligen bli överkörd av lite värme, äta cream cheese varje morgon till frukost, förundras över rysningarna jag troligtvis kommer känna när vi åker med nedvevade rutor på gator omringade av palmer. Om bara någon vecka kommer jag äntligen vara tillbaka i Florida. Det är svårt att dölja entusiasmen. Livet rullar. Ellen